bigapple

Helgen har varit minst sagt turbolent. I fredags kom Sandrah och Katta på besök och planen var att vi skulle ut och festa i Malmö stad. Så vi började kvällen med champange och hade riktigt nice.. De flyttar snart till Oslo så det var riktigt kul och träffa dem innan. När jag började bli lite på lyret och samtalet kom in på lite känsliga saker så brast det helt. Vet egentligen inte hur vi kom samtalet men helt plötsligt var vi där. Jag kände att jag försökte hålla en god min och inte låtsas om någonting, men det höll inte så länge plötsligt brast det och jag började tjuta som ett litet barn.
Ringde Zandra aka räddaren i nöden, och hon hjälpte mig igenom det mesta. Och framför allt fick jag fram att jag nu var mogen att göra något åt sakerna som har hänt. Jag tänker inte längre stoppa huvudet under kudden och låtsas som ingenting. Nu tror jag mig var mogen för att visa att karma faktidst finns!

Att saker och ting faktidst har konsekvenser, att det du gör mot någon annan som du tillsynes går obemärkt ifrån kommer komma tillbaka mot dig. Det finns en rättvisa i denna värld här, i alla fall hoppas jag på det. Jag vill inte på nått sätt göra denna människa illa eller ens förstöra hans liv lika mycket som han har förstört mitt men jag vill att han ska stå tillsvars för det han har gjort mig. Jag vill ha en förlåtelse. För jag vill kunna gå vidare och inte behöva fly mer. Jag vill kunna stanna på en plats och känna mig lugn verkligen lära känna människor och framförallt lära mig att verkligen lita på dem i vått och torrt. Jag vill samtidigt också kunna ha ett fungerande förhållande till en man som jag förtjänar inte en som jag vet jag har valt i min desperation att känna mig älskad. En som jag vet inte förtjänar mig. Av mitt förhållande mönster som jag har haft kan man ju utgå från många saker, men framförallt att så fort jag träffar en genuin kille så flyr jag hals över huvud bara för att jag blir så fruktansvärt rädd. Jag är trött på att vara rädd för killar, jag är trött på att drömma mardrömmar, och jag är så jävla trött på att veta att han har förstört hela min barndom. Han har satt skräck i min mamma min lillasyster och fått dem att hålla tillbaka vad de tycker och tänker. Jag är så ledsen för vad min lillasyster har varit tvungen att höra och se. Så ledsen för vad min mamma har försökt blunda för. Så ledsen över vad som har gjort att han blev sådan där, det som skapade ett sådant monster! Jag är framför allt så ledsen över att jag varje dag lever i skräck, att inte våga leva mitt liv fullt ut. Att tillsynes behöva låtsas som ingenting och försöka låtasas som att allt är över och att allt är okej. Det är inte okej, det är fanmig inte OKEJ!

Men nu ska det ta slut, nu ska jag ordna upp mitt liv. Jag ska prata med en psykolog, jag ska försöka få nått så kallat förtroende för denne. Jag ska i vart fall ge det ett försök och fungerar det inte så ska jag fortsätta försöka. För det är inte över förens jag kan släppa detta helt och må bra.

I lördags gjorde jag dock det första i min väg till helhet. Jag polisanmälde honom och vart det leder vet jag inte men jag hoppas att det ska få honom att förstå att det är så fel, så fruktansvärt fel det han har gjort mot mig!

LOVE