bigapple

Jag har precis kollat way to many episods av Californiacation, och efter mitt snack med My tidigare så har jag funderat! Arroganta, kaxiga killar fastnar man lika hårt för som i kola träsket! Vad är det egentligen som gör att de trollbinder än med sarkasm och ord som egentligen sårar mer än vad de ger glädje. Många skulle säga att de faller för smicker, eller egentligen skulle de inte säga det utan istället säga: Men han var söt/snäll och jo jag tycker nog om honom. Jag vet inte om det vore lagligt att använda ordet nog i det sammanhanget. Antingen så känner man nått eller inte. Okej, nu har jag kommit bort från ämnet igen. Det jag vill komma fram till är att ju kaxigare en kille är desstu mer faller jag handlöst. Jag inser självklart hur självdestruktivt detta låter och säkerligen även är. Men jag kan inte hjälpa det, ju svårare en kille är att få desstu mer vill jag ha honom. Detta är inte någon Nobel priset tanke och redan tänkt av många miljontals tidigare. Men jag kan inte hjälpa att kommentera det för det är ju på sätt och vis galet. Varför bara inte försöka hitta en trevlig kille som vill än väl, är det rädslan för att bli berövad av sin frihet som stoppar än eller varför vill man åt dessa otillgängliga män?!

Jag vet att jag hela tiden söker lyckan på ett ställe som hör hemma i en eagles sång men jag kan inte hjälpa det I'm in love with thoose men!
Jag vet inte om man med tiden blir visare eller om man tillslut nöjer sig med det trygga svensson livet, vovven o volvon är inte längre så skrämande. Men vad händer om man vid 40 års ålder inser att man alla år egenom har haft samma destruktiva betende och nu med ungdomsåren långt bakom än, börjar längta efter ett tryggt och stabilt liv, en Volvo helt enkelt vad gör man då?! Är det för sent eller när har man egentligen sitt bäst före datum..


Dave cause he is just to hot for this world..

LOVE